isonstar

Igår var det dags igen att promenera med lille Staffan, och inte tusan hade jag kameran med mig och Håkan ville inte springa in efter den heller. Oplanerade promenader blir oftast utan kort.
Tog på han selen och öppnade grinden, men icke han ville inte gå ut ??, så jag fick putta ut han och så stängde jag grinden. Då vänder han på sig och skriker, han ville in igen den lille fegisen.

Men efter att jag lockat på han så kom han i full fart och rätt som det var så satte han fart på sidan och "skällde" sådär som glada grisar gör =)
Men han gick inte vidare värst långt idag heller, utan det är gräset som lockar mera än naturen.
Håkan höll på inne i verkstaden och slamrade, men det bekom inte Staffan utan han gick fram och tittade in.
Bilar och mopeder åkte förbi, idag reagerade han inte ens på dem.

Han höll på att få panik och börja skutta omkring med selen, men jag satte mig direkt på huk och lockade på han, då kom han i full fart och tryckte isg emot mig, han var lite rädd lille sötnosen.

Känns skönt att han ser mig som en trygghet, för så fort han blir nervös/rädd kommer han springandes till mina ben och gömmer sig eller vill ha godis ;). Känns betryggande.

** Om ni inte visste det så går kärleken till en gris via magen och inte via hjärtat **